Under påsken blev min dotter Chloé inlagd på Astrid Lindgrens barnsjukhus pga RS-virus & streptokocker & då hon har astma har hon väldigt svårt att andas. Nu är hon dock lite bättre & vi har fått åka hem så nu tänkte jag uppdatera er om det senaste från Dorotea & ockupationen. Innan det vill jag bara dela med mig av lite tankar.

Under tiden Chloé var inlagd funderade jag väldigt mycket över hur fruktansvärt det skulle känts om samma situation utspelat sig och jag fortfarande hade bott kvar i Dorotea. Nu kunde jag & Chloés pappa bytas av mellan hemmet/storebror & sjukhuset med kort pendlingsavstånd. Bekvämt och smidigt då det inte är jätteroligt att ligga på sjukhus. Hade vi bott kvar i Dorotea hade vi självklart behövt uppsöka ett större sjukhus i vilket fall, men förmodligen hade vi inte fått permission som vi fick med möjlighet att närsomhelst återvända till sjukhuset inom rimlig tid.

Då hade vi behövt stanna kvar betydligt längre, eftersom det inte finns någon akutvård i Dorotea, under exempelvis påskhelgen som i detta fall, om hon hade behövt ytterligare inhalationer. Förutom av bekvämlighetsskäl skulle jag känna mig oerhört orolig bara av tanken att inte kunna snabbt komma till akutvård närhelst barnen eller jag själv är sjuka.

I Söndags begav sig min sambo till Åre för att jobba en vecka & då Chloé fortfarande är sjuk fick sonen åka upp till mormor & morfar i Dorotea för att jag ska kunna åka in till sjukhuset om hon blir sämre igen. Naturligtvis inte utan att jag tänker på det där med att det inte finns akutsjukvård på sjukstugan. Jag & Chloé, ja vi får naturligtvis stanna hemma i Södertälje, för jag vågar inte riskera att befinna mig timmar ifrån den hjälp hon eventuellt kan behöva…

Att komparera ett adjektiv

Bra, bättre, bäst

Vi hade det bra med vår ”gamla” inkörda ambulans, med vår ambulanspersonal som hade lokalkännedom och personkännedom. Vår fina ambulans som hade bår och små fack där all utrustning var omsorgsfullt instängd och fastspänd så att inget skulle flyga omkring om ambulansen var tvungen att tvärnita för någon älg eller så, med en speciell stol för sjuksköterskan att sitta på, givetvis med säkerhetsbälte. Extra värme i bårutrymmet, blåljus och sirener så att folk skulle se dem om det var bråttom. Det var tryggt att veta att Evelyn, Jonny, Annika, Evelina, Fredrik m fl vakade över oss Åselebor. Men vi tog dem aldrig för givet, för visst hände det att de inte fanns på plats, att de redan var upptagna men det accepterade vi som de tålmodiga inlandsbor vi är. Man kan ju inte kräva att man ska ha ett absolut vattentätt skyddsnät vi är ju inte så många. Jag menar det har ju Telia redan lärt oss, att man inte kan ha full täckning överallt, speciellt inte på de ställen som verkligen skulle behövas – skogen, fjällen, ödemarken.

Sen kom Västerbottens läns landsting på att vi skulle ha det bättre! Det var ju en fin idé, en bra tanke. Det skulle bli så mycket bättre när vi fick en Golf där alla grejor låg lösa, där det inte rymdes en bår om man ville stoppa in en sjuk människa om utifall det skulle råka vara kallt ute. En bil som inte fick skjutsa patienten någonstans. En del patienter frös lite medans de väntade på att Doroteas ambulans skulle komma och skjutsa, speciellt de som låg ute. En kombigolf där de ryms en liten bår gjorde det hela ännu lite bättre nu kunde man lyfta in en frusen patient i bilvärmen men personalen hade det lite besvärligt för med patienten på en bår i bilen så rymdes inte de själva. Nu ska den nya lösningen bli ännu lite bättre för nu har landstinget fått hjälp av kommunen att tänka till om vad som behövs. Nu ska det bli en ambulans, nej inte ambulans, en bil, som har riktig bår, ändamålsenlig utrustning, stol för sjuksköterskan, värme och all tänkbar lyx. Den bilen ska få skjutsa patienter också, det enda som egentligen saknas är lite gul färg, blå lysen på taket och en liten tuta!

Jag tror det hade varit bäst om det fått bli vid det gamla, vi Åselebor hade nöjt oss med att bara ha
det bra! Kanske är det någon som misstycker att jag skämtar om något så allvarligt som vår akutsjukvård men det är mitt sätt att handskas med det som är jobbigt. Jag tycker att det är fruktansvärt det som händer, mängder med skattepengar har skyfflats ut för detta experiment, ingenting har blivit billigare, om man nu inte läser plånboken som f-n läser Bibeln. Allt det har resulterat i är en fruktansvärd otrygghet i flera kommuner, alla väntar vi bara på den katastrof som vi vet kommer, den gång då Doroteas ambulans inte hinner fram och en svårt sjuk medmänniska i inlandet får betala detta med sitt liv.

Någonstans känner jag dock att nu kan det bara gå framåt mot bättre tider. Men jag kommer aldrig att kalla mig västerbottning mer i mitt liv, för västerbotten det är uppenbarligen bara kusten, nej, jag är Lapplänning och Inlandsbo och vansinnigt stolt över det! För vi inlandsbor är överlevare sen urminnes tider, vi har generationer av sega, kloka och finurliga överlevnadskonstnärer bakom oss, vi ska överleva detta också!

Anitha Westerlund

Gafsele.

Solidaritet när den är som bäst!